Som förstavärldsförälder oroar jag mig för att jag ställer mitt barn till att aldrig vara nöjd
När jag uppfostrar en 3-årig son med min tyska make i Tyskland, ett förstavärldsland, tänker jag på semestern i Nepal när jag spelar hoppande och kastar en liten boll på ett provisoriskt rockhus byggt från grunden. Jag undrar, i ett land som har allt ett barn kan önska sig, uppfostrar jag min son så att jag aldrig blir nöjd?